En hyllning till döda och levande
Semestern förlöper helt enligt planerna. Betyder små trevliga utflykter i närområdet. I måndags en spontantur till Helsingör. Vi handlade boxviner (klart), strosade runt på de kluriga små gatorna (varje gång måste man leta efter det där jäkla torget som verkar ha flyttat en gata till vänster varenda gång man kommer dit) och skålade med min far på sundsbuss Jeppe. Min far finns inte längre bland oss, men på sundsbussarna kan jag nästan fortfarande ta på hans närvaro. Vi åkte när det begav sig regelbundet på små turer till Helsingör, och alltid med sundsbussarna. Min far var många saker, men han hade i mina sena tonår alltid ett empatiskt öra att låna sin dotter över en öl på sundsbuss Jeppe.
Igår eftermiddag skålade vi inte med de döda, men nog så mycket med de ytterst levande i den sköna släkt som jag förra året nästlade mig in i genom giftermål med Ohlsson den yngste. Som ni kanske känner till är jag inte mycket av en filantrop ens i mina bästa stunder, men på denna skara av människor finner inte ens jag några fel. Det, mina vänner, är fint beröm kommandes från denna. Makens syster, skönt down to earth, inte sällan påkommen med träffande cyniska kommentarer, makens systers man (svåger?), en mästare på att få en att känna sig välkommen och komplett avslappnad. Kompletterar sin fru till 100% med slagfärdig cynism och pricksäkerhet. Sonen vann över mig för länge sedan, men ännu desto mer när jag idag blev utnämnd till första kaviarpåbredare (jag är en sucker för komplimanger. Och tydligen en jävel på att lägga kaviar på macka).
Kusin Kikki och maken Robert med terrorister (två) i anhang står för evigt på VIP-listan efter att ha agerat som mina voices of reason före mitt och makens bröllop förra sommaren. De tror nog att jag inte minns det. Tvärtom. I mina allra mest hysteriska stunder dagen innan bröllopet och inte minst samma dag är det fortfarande deras lugnande närvaro jag minns bäst. Varandes en "ännu-inte-mamma" kan deras terrorister i sitt vassaste esse göra mig förfärad, men när båda två kryper upp i mitt knä kommer jag inte längre ihåg att de precis skrek som en hel styrka med talibaner.
Ja, för att göra en lång historia kort var vi alltså hemma hos förstnämnda i deras hus på landet för grillning och samkväm. Eftersom det var mitt i djupaste Skåne sov vi över i mellanrummet. Idag har vi badat i en sjö med blodiglar. De ser ut ungefär som snablar utan elefant(kropp). Tur att jag, som ju milt uttryckt är en smula räddhågsen, inte informerades om detta förrän efter uppkomst ur vattnet. Efter en lunch på gårdagens fabulösa grillrester återvände vi till Nobeltorget och Hår av Hin, som under minisemestern utfodrats av kompis Alex (tacken från Aslan innebar tydligen en del väsande).
Semester style life is gooooood!
Igår eftermiddag skålade vi inte med de döda, men nog så mycket med de ytterst levande i den sköna släkt som jag förra året nästlade mig in i genom giftermål med Ohlsson den yngste. Som ni kanske känner till är jag inte mycket av en filantrop ens i mina bästa stunder, men på denna skara av människor finner inte ens jag några fel. Det, mina vänner, är fint beröm kommandes från denna. Makens syster, skönt down to earth, inte sällan påkommen med träffande cyniska kommentarer, makens systers man (svåger?), en mästare på att få en att känna sig välkommen och komplett avslappnad. Kompletterar sin fru till 100% med slagfärdig cynism och pricksäkerhet. Sonen vann över mig för länge sedan, men ännu desto mer när jag idag blev utnämnd till första kaviarpåbredare (jag är en sucker för komplimanger. Och tydligen en jävel på att lägga kaviar på macka).
Kusin Kikki och maken Robert med terrorister (två) i anhang står för evigt på VIP-listan efter att ha agerat som mina voices of reason före mitt och makens bröllop förra sommaren. De tror nog att jag inte minns det. Tvärtom. I mina allra mest hysteriska stunder dagen innan bröllopet och inte minst samma dag är det fortfarande deras lugnande närvaro jag minns bäst. Varandes en "ännu-inte-mamma" kan deras terrorister i sitt vassaste esse göra mig förfärad, men när båda två kryper upp i mitt knä kommer jag inte längre ihåg att de precis skrek som en hel styrka med talibaner.
Ja, för att göra en lång historia kort var vi alltså hemma hos förstnämnda i deras hus på landet för grillning och samkväm. Eftersom det var mitt i djupaste Skåne sov vi över i mellanrummet. Idag har vi badat i en sjö med blodiglar. De ser ut ungefär som snablar utan elefant(kropp). Tur att jag, som ju milt uttryckt är en smula räddhågsen, inte informerades om detta förrän efter uppkomst ur vattnet. Efter en lunch på gårdagens fabulösa grillrester återvände vi till Nobeltorget och Hår av Hin, som under minisemestern utfodrats av kompis Alex (tacken från Aslan innebar tydligen en del väsande).
Semester style life is gooooood!
Kommentarer
Postat av: Kikki
Pöss!
Postat av: Anonym
Hyllar tillbaka!!
Trackback
