Smugglosmurf

Livet är overkligt. Vår vardag består av sjukhusbesök och det som är där emellan. Ikväll tvingade vi ut oss själva på middag i Västra hamnen. Restaurant Albatross, en kvarleva från 80-talet om vi får gissa. Supertrevlig personal dock.

Vi skulle inte tänka på Håkan ikväll sade vi när vi gick hem från sjukhuset vid fyratiden. Sanningen är att vi inte tänker på annat. Och vi pratar inte om mycket annat heller. Det som är livet i vanliga fall är just nu en dålig parodi på en mardröm som aldrig vill ta slut. De senaste fem dagarna känns utan överdrift som minst dubbelt så lång tid. Folk säger att det är slöseri på min semester. Jag säger att det är tur att jag har semester. Det finns ingen bra tidpunkt för ett hjärtstillestånd, men skulle det vara någon tid så är det just min semester. Det finns ingenting annat just nu än att få lägga all tid vi kan på IVA. Ingenting är viktigare. 

Håkan är stabilt dålig. Imorgon ska han extuberas. Vi hoppas, men vågar inte hoppas för mycket. Det är ett uttröttande tillstånd det där, att hoppas men ändå inte. Livet pågår runt omkring oss, men vi är inte riktigt medverkande. 

I måndags, när Peter berättade vad som hade hänt, så trodde jag att det var mitt jobb att finnas till för honom när hans vän var sjuk. Så har det inte visat sig vara. Det är vi som måste finnas för varandra när vår vän är sjuk. I sådana här stunder önskar jag att jag var religiös. Troende människor har någon att be till och en tilltro till högre makter i allt som händer. Att ha varandra och fantastiska vänner och familj är underbart, men en tilltro till högra makter hade kanske underlättat. Vad vet jag. Önskar bara att denna mardröm till verklighet kan förvandlas till det liv som vi känner till och njuter av. Med Håkan. Jag ska aldrig mer klaga på att han pratar så mycket, bara han klarar av detta.